inte skyldig nån nåt

Det är något med Göteborg. Något jag tycker väldigt mycket om. För ett halvår sedan slog det mig vad som var en av anledningarna. Hemmablindheten. Göteborg har visserligen sin charm, men om man tittar närmare så är det inte en särskilt vacker stad. Naturligtvis finns det delar av staden som är fantastiska, men titta upp, titta runt, sug in. Vad är det egentligen? Jo, hur klyschigt det än låter, så är det en arbetarstad, eller före detta arbetarstad, som litegrann försökt att glömma bort sin egen historia genom en taskig planlösning. Miljonprojektets arkitekter gör sig inte bara påminda i förorterna utan även i centrala stan på ett minst sagt obehagligt sätt. Några få själar verkar ha insett det och delar av stan börjar faktiskt likna något.

För några år sedan kände jag att jag aldrig ville lämna Göteborg. Jag är inte lika säker längre. Jag tänker allt oftare på att lämna när jag tagit min examen. Förstås, det beror på jobb och bostad och så vidare. Och än är vi inte där. Sommaren 2009 har kanske mer att erbjuda än en enkelbiljett till Stockholm. För i så fall blir det nog ändå Stockholm. En stad som till skillnad från Göteborg är vacker på ett mer självklart sätt. Kanske för att det är en av världens mest rivna städer. Gör om, gör rätt.

Det som är annorlunda nu och för några år sedan är också att jag nu till skillnad från då känner en hel del människor däruppe. Vänner jag lärt känna där. Vänner som har flyttat upp. Den senaste i skaran, en veckopendlande kulturchef. Kanske blir jag också en i mängden som låter karriären föra mig till den stora staden i öst?

In my opinion, om du gör det, kom aldrig tillbaka.