inte skyldig nån nåt

Jag är nyförälskad i Jens. Så som man kan bli. Som hade en gammal flamma varit utomlands ett tag och plötsligt dykt upp i staden igen. Så där så att man får syn på honom på någon gata där minnen delats från en svunnen tid.

Jag har alltid hatat den gamla reklamfilmen för något läkemedel mot förkylning där den där kända skådespelaren (som till exempel var med i Sällskapsresan) sitter med en handduk över huvudet och jämför en mans förkylning med kvinnors barnafödande. Fånigt.

Jag har alltid föraktat de svaga som gnäller för att näsan rinner. Som gräver ner sig och kräver uppassning bara för lite hosta eller som sjukanmäler sig minsta lilla slem i deras luftvägar. För att inte tala om människor som ens äger en febertermometer och tar tempen så fort de känner sig lite trötta.

Nu sitter jag här med en rinnande näsa och jag tänker inte klaga. Men jag måste ändå erkänna att bättre skulle man kunna ha det. Dock är det inte ok att känna efter så mycket. Livet är hårt, tråkigt och skit nog som det är, men inte på grund av förkylning. Förkylning är icing on the cake. Eller snor på skiten om man så vill.

Ett par gånger i veckan så ringer det folk till mig och vill beställa bord. Hittills har jag inte bokat dem, men det hade varit ganska kul. Fast samtidigt lite taskigt. Både mot gästerna och restaurangen som de tror att de kommit till. Jag råkar nämligen ha ett väldigt snarlikt telefonnummer som en ganska tjusig restaurang som ligger här ett stenkast bort. Vid några tillfällen har de dessutom talat in sin önskan om bordsbokning på min telefonsvarare. Jag känner lite att det är ganska mycket badwill för krogen i fråga och jag funderar lite på om jag skulle ta och starta någon form av verksamhet för att tjäna lite extracash. Har även funderat lite på om man skulle ta och tala in ett meddelande som hänvisar till rätt nummer. Vad kan sådant vara värt tro? Ett sällskap på sex eller nio personer bör ju ändå spendera några tusen så...

Det är något med Göteborg. Något jag tycker väldigt mycket om. För ett halvår sedan slog det mig vad som var en av anledningarna. Hemmablindheten. Göteborg har visserligen sin charm, men om man tittar närmare så är det inte en särskilt vacker stad. Naturligtvis finns det delar av staden som är fantastiska, men titta upp, titta runt, sug in. Vad är det egentligen? Jo, hur klyschigt det än låter, så är det en arbetarstad, eller före detta arbetarstad, som litegrann försökt att glömma bort sin egen historia genom en taskig planlösning. Miljonprojektets arkitekter gör sig inte bara påminda i förorterna utan även i centrala stan på ett minst sagt obehagligt sätt. Några få själar verkar ha insett det och delar av stan börjar faktiskt likna något.

För några år sedan kände jag att jag aldrig ville lämna Göteborg. Jag är inte lika säker längre. Jag tänker allt oftare på att lämna när jag tagit min examen. Förstås, det beror på jobb och bostad och så vidare. Och än är vi inte där. Sommaren 2009 har kanske mer att erbjuda än en enkelbiljett till Stockholm. För i så fall blir det nog ändå Stockholm. En stad som till skillnad från Göteborg är vacker på ett mer självklart sätt. Kanske för att det är en av världens mest rivna städer. Gör om, gör rätt.

Det som är annorlunda nu och för några år sedan är också att jag nu till skillnad från då känner en hel del människor däruppe. Vänner jag lärt känna där. Vänner som har flyttat upp. Den senaste i skaran, en veckopendlande kulturchef. Kanske blir jag också en i mängden som låter karriären föra mig till den stora staden i öst?

In my opinion, om du gör det, kom aldrig tillbaka.

Smärta, ångest, stress, fysisk utmattning. Jag fattar dem allihop. De gör på något sätt att man känner att man lever. Så vad är motsatsen? Trötthet. Den typen av trötthet man känner när klockan ringer halv sju på morgonen. Eller, nä, ok, först när du gått upp. Så länge du ligger kvar i sängen kan känslan inte riktigt komma åt dig. Men när du ställt dig upp, tagit några vacklande steg mot duschen. Då. För att inte tala om när det är dags att ordna frukost. Frukost. Vem som nu kom på det. Det är få saker som får mig så illamående som att äta tidigt på morgonen. Det påminner mig om när jag var liten och blev väckt sådär vid halv fyra på morgonen för att familjen skulle åka på semester. Det gällde ju att vara ute i god tid så att vi inte missade den tidiga båten i Helsingborg. Men resandet hade jag inget emot. Men mina föräldrar insisterade att jag skulle få i mig så mycket mat som möjligt de där tidiga timmarna, för vi skulle inte få mat förrän... ja, whatever.

Det ser inte ljust ut när det gäller en framtid och ett jobb som gör att jag inte behöver gå upp så tidigt. Få verkar ha den lyxen. Inte för att det skulle spela någon roll. Jag vill ha den ändå.

Undrar lite om det ligger i människans natur att skjuta saker på framtiden. Till sista stund. Jag vet ju att jag själv är sådan, att jag måste ha en deadline och ju närmare jag kommer den, desto mer får jag gjort. Men allt det andra då?

Jag tror det var ett Fredrik Lindström-program på teve som handlade om hur människan är och vilka speciella egenskaper hon har jämfört med djuren. Det kan säkert ha varit en helt annan typ av program med, men det är oväsentligt. Där sa de i alla fall att människan är det enda djuret som avstår från något för att erhålla en belöning i framtiden. Dels hade det utförts några tester på barn som fick välja att få en chokladbit nu eller få två vid ett senare tillfälle. Barnen agerade precis som djuren skulle ha gjort. Där gällde det att glufsa i sig medan man kunde. Kanske inte för att de tänkte att imorgon kanske jag är död, men ändå.

Vuxna människor beter sig inte alls på samma sätt. Med vissa undantag förstås. Exempelvis så avstår vi från ledighet nu och arbetar för att kunna pensionera oss i framtiden. Här gäller förstås också sparande av pengar. Vi avstår från en summa pengar nu för att kunna använda dem vid ett senare tillfälle.

Det är ju lite samma sak då med pensionärer som arbetat hela sitt liv och äntligen kan göra allt det där de aldrig haft möjlighet till innan. Men så när det väl handlar om något man inte vill göra. Då avstår man från det jobbiga nu för att tvingas sitta med det i panik när klockan snart ska slå tolv. Kanske är jag trött och tänker bakvänt, men det känns ändå som att det är logiken som är bakvänd och inte jag.

För säkert ett år sen eller mer så sa en bekant till mig, lite sådär i förbifarten, att han tyckte att tevekocken Gordon Ramsey var jäkligt het. Jag var inte förfasad, men ändock förvånad. Han hade ju blinkat förbi i teverutan ett flertal tillfällen vid trejlers osv, men det var inget jag då lade särskilt mycket märke till.

Nu såhär i efterhand, efter att ha fastnat vid både ett och två av hans program så ser jag det där som jag inte såg då. Jag är inte heller nu förfasad, men ändock förvånad. För även om jag ser det så är jag inte riktigt säker på att jag förstår det. För inte egentligen är väl karln snygg? Det måste vara något annat. Kan fulsnygghet endast uppstå om man får smaka på personen ifråga lite? Eller kan en totalt okänd person på en bild besitta denna svårdefinierade egenskap?

Jag känner lite likadant inför Michel C. Hall och förmodligen x antal andra personer av kategorin kändisar.

Jag är inte arg, jag är besviken. Jag är inte bitter, jag har bara en dålig dag (igen). Jag har inga omöjliga krav, jag är bara lite kräsen. Jag är inte utseendefixerad, jag är bara lite fucking jävla realistisk.

Jag kan inte tala för alla männsikor men det känns ju ändå lite som att bitterhet kommer med tiden, med åren. Men har folk inte då glömt bort alla luttrade människor där ute? De cyniska och likgiltiga? Inte är väl de bittra inte.

Jag minns en tid. En tid för bara några år sedan, men ändå så annorlunda från idag. Jag var ung, jag var arg, jag trodde inget gott om något som helst. Jag var naiv, som vore jag inte det idag, och jag gick ut med gott mod och hem nedslagen. Jag var entusiastisk, som vore jag inte det idag, och gick rak i ryggen och hem kuvad. Jag hävde ur mig kommentarer, glåpord, åsikter till höger och vänster utan särskild anledning, som gjorde jag inte det idag, och nä, jag var kanske inte så arg som jag trodde, men jag var besviken. Min ilska/besvikelse fick mig med i teverutan. Undrar lite hur det gick till. Förmodligen baserat på en person jag försökte att inte vara. Men egentligen inte hade så mycket emot.

Jag ser samma person, sån som jag var då, i andra, yngre människor, nu. Men var är jag då själv? Var hamnar man? Eskalerar det? Ilskan, besvikelsen, bitterheten? Nä jag var ju aldrig bitter. Och är det inte heller nu. Kanske fortfarande lite besviken, men mest luttrad. Rycker på axlarna. Inte så mycket till freds som kan jag själv ibland kan tro. Men ändå ganska. Tröttnade jag eller började jag uppskatta det jag ser varje dag? "Vi börjar med att åtrå det vi ser varje dag"

Det är lätt att falla tillbaka i gamla mönster. Jag tycker om att vara personlig, men jag vill vara det på rätt sätt den här gången. Personen ska inte stå i centrum. Livet ska göra det. Livet som är kopplat till personen.

Jag har hört att man kan påverka sitt liv. Ha! Jo, visst. Välja sina vänner, välja sitt spår, sin stig att vandra som i viss mån är ett val av framtid, men resten då? Det går kanske att gömma sig, men det är inte lika lätt att bli sedd. Att fly innebär alltid ensamhet. Att försöka få uppmärksamhet likaså.

Mönsterbrytare ska dock ha all heder. Det må vara tråkigt ibland, men också extremt nödvändigt. Antingen för att bara ta sig framåt, eller för att inte dö. För en karriär eller en kärlek eller en undkomst av knark eller ett hål i huvudet. Så ett dåligt ligg som kanske egentligen mest var dåligt i efterhand är inte så märkvärdigt. Ett simpelt försök. Något som misslyckades. Och när man känner sig sådär övertygad om att jaja, han var ingenting för mig så får man ändå ett slag i ansiktet i och med att, även om man inte är intresserad, så ringde han aldrig. Varför ringde han aldrig?

Jag går lyckans väg till ett liv som clown, en människa utan charm. Jag funderade lite förut på vad jag skulle kalla för drömjobb och insåg att jag inte kunde precisera det, åtminstone inte något realistiskt och greppbart. Ändå är jag på väg någnstans, och det är inte särskilt långt borta heller. Det jag känner är väl att det skulle vara kul att jobba med, men vem lurar jag när jag knappt vet vad det innebär. Fast det måste man kanske inte veta. Men det är så jag tänker, att alla som har drömyrken, som vet precis vad de vill, också har full koll på vad det kommer att innebära i framtiden. Mina ambitioner är långt ifrån så verklighetsförankrade. Men det spelar kanske ingen roll. Hur jag än gör så kommer jag nog förmodligen bli en clown ändå.

Det kunde varit sämre. Men det kunde ju samtidigt också varit så djävla mycket bättre, eller hur. Jag har alltid avskytt tankesätt som menar att man ska vara nöjd trots, att det var ett tappert försök, att komma såhär långt är en seger i sig, osv. Okej, man har det väl ganska bra ändå. Man ska väl inte klaga. Det finns de som har det sämre och ät nu upp maten för barn svälter i Afrika och lilla landet djävla lagom är ju så djävla bra, för vi är ju trots allt ett djävligt litet land jämfört med.... bla bla bla.

Jojo, jag kan väl glädjas åt andra. Men regngrå dagar i en stad som är mjölkad på det mesta, där jakten på kickar bildat ett mönster som jag inte trodde fanns, så orkar jag inte riktigt. Eller så kan jag bara inte hjälpa att jag får en klump i magen av avundsjuka när jag ser de lyckliga kodakmänniskorna med sina lyckliga liv. Det finns säkert något fult när man skrapar på ytan, men vad spelar det för roll när jag ändå inte ser det. Den ständiga strävan av att visa upp ett städat och polerat yttre förtar det som kunde varit genuin glädje för andra människors välbefinnande. Eller håller jag på att bl bitter? Förmodligen är jag alldeles för bra för något sådant. Det är inget som händer mig. Jag surnar bara till lite då och då. Surnar utan att skämmas. Åminstone mer sympatiskt än mallighet.

Ingen man är en ö. But I am. I am a bloody island!!

Eller kanske inte. Men jag gillar det ändå. Och det är väl jag på något sätt. Stå för vad man inte representerar. Vara något man inte står för. Vem är så djävla korrekt? Men gör det något att man inte är det? Jag må kanske inte vara någon ö. Jag må kanske vara beroende av andra. Men det viktigaste av allt. Jag är inte skyldig nån nåt. Det låter kanske dramatiskt. Kanske rent av arrogant. Men det är det inte. Det är bara en inställning som får mig framåt. En inställning som inte utesluter ödmjukhet. Men "när du hänger mot repet, lär dig ta slagen eller hoppa upp i matchen".