inte skyldig nån nåt

Det kunde varit sämre. Men det kunde ju samtidigt också varit så djävla mycket bättre, eller hur. Jag har alltid avskytt tankesätt som menar att man ska vara nöjd trots, att det var ett tappert försök, att komma såhär långt är en seger i sig, osv. Okej, man har det väl ganska bra ändå. Man ska väl inte klaga. Det finns de som har det sämre och ät nu upp maten för barn svälter i Afrika och lilla landet djävla lagom är ju så djävla bra, för vi är ju trots allt ett djävligt litet land jämfört med.... bla bla bla.

Jojo, jag kan väl glädjas åt andra. Men regngrå dagar i en stad som är mjölkad på det mesta, där jakten på kickar bildat ett mönster som jag inte trodde fanns, så orkar jag inte riktigt. Eller så kan jag bara inte hjälpa att jag får en klump i magen av avundsjuka när jag ser de lyckliga kodakmänniskorna med sina lyckliga liv. Det finns säkert något fult när man skrapar på ytan, men vad spelar det för roll när jag ändå inte ser det. Den ständiga strävan av att visa upp ett städat och polerat yttre förtar det som kunde varit genuin glädje för andra människors välbefinnande. Eller håller jag på att bl bitter? Förmodligen är jag alldeles för bra för något sådant. Det är inget som händer mig. Jag surnar bara till lite då och då. Surnar utan att skämmas. Åminstone mer sympatiskt än mallighet.