inte skyldig nån nåt

Jag är inte arg, jag är besviken. Jag är inte bitter, jag har bara en dålig dag (igen). Jag har inga omöjliga krav, jag är bara lite kräsen. Jag är inte utseendefixerad, jag är bara lite fucking jävla realistisk.

Jag kan inte tala för alla männsikor men det känns ju ändå lite som att bitterhet kommer med tiden, med åren. Men har folk inte då glömt bort alla luttrade människor där ute? De cyniska och likgiltiga? Inte är väl de bittra inte.

Jag minns en tid. En tid för bara några år sedan, men ändå så annorlunda från idag. Jag var ung, jag var arg, jag trodde inget gott om något som helst. Jag var naiv, som vore jag inte det idag, och jag gick ut med gott mod och hem nedslagen. Jag var entusiastisk, som vore jag inte det idag, och gick rak i ryggen och hem kuvad. Jag hävde ur mig kommentarer, glåpord, åsikter till höger och vänster utan särskild anledning, som gjorde jag inte det idag, och nä, jag var kanske inte så arg som jag trodde, men jag var besviken. Min ilska/besvikelse fick mig med i teverutan. Undrar lite hur det gick till. Förmodligen baserat på en person jag försökte att inte vara. Men egentligen inte hade så mycket emot.

Jag ser samma person, sån som jag var då, i andra, yngre människor, nu. Men var är jag då själv? Var hamnar man? Eskalerar det? Ilskan, besvikelsen, bitterheten? Nä jag var ju aldrig bitter. Och är det inte heller nu. Kanske fortfarande lite besviken, men mest luttrad. Rycker på axlarna. Inte så mycket till freds som kan jag själv ibland kan tro. Men ändå ganska. Tröttnade jag eller började jag uppskatta det jag ser varje dag? "Vi börjar med att åtrå det vi ser varje dag"